Barnliv Renskötsel Slow living

En tillbakablick

mars 1, 2017

Googlade av någon anledning på mitt namn igår och hittade då en artikel om mig som snart är tre år gammal. Jag blev glad när jag läste den eftersom den tar upp många av mina tankar som jag hade då kring föräldraskap, livsval och renskötsel i allmänhet. Jag vet att jag var lite ovillig att vara med på intervjun eftersom den skulle handla om ”kvinnor i renskötsel”, men nu när jag läser den så fastnar jag extra mycket för det som handlar om föräldraskap.
När jag läste den så hamnade jag i tankarna tillbaka till den där tiden som gravid när man inte vet hur livet kommer bli efter att ett barn är fött, den där känslan av förväntan men även oro:
”Nu när Anna-Maria väntar barn tänker hon mycket på hur särbon och hon båda ska kunna fortsätta göra det som de tycker är roligast, det praktiska arbetet med renarna.
– Om Nila och jag flyttar ihop så kommer jag inte att trivas med att stanna hemma och sköta hus och barn så vi måste nog försöka hitta en mindre traditionell fördelning mellan oss som gör att vi båda kan vara aktiva i renskötselarbetet.”

Jag reflekterade även lite kring min egna uppväxt och inser att ganska mycket i vårt liv påminner om mina föräldrars:
”När Anna-Maria själv var barn gick hon och hennes tre systrar på sameskolan i Tärnaby och bodde på internat på veckorna till mitten av 1990-talet. På helgerna åkte de buss och taxi till föräldrarna, som var på olika orter med renarna, beroende på årstid.
– Renen har ju på ett sätt alltid styrt mitt liv, och mina föräldrar offrade ju ganska mycket familjeliv för att renskötseln skulle fungera. Internatliv är väl inget jag önskar för mitt barn, men jag är ändå tacksam för att mina föräldrar gjorde vissa uppoffringar för att vi skulle kunna ta del av ett liv i renskötseln idag.”

enok-pa-ryggen

Vi levde ju väldigt ”familje oanpassat” när jag var gravid; flera olika boenden, distansförhållande och renar i två samebyar. Tycker man att det är svårt att arbeta med renar innan man får barn så kan man väl konstatera så här i efterhand att det inte är lättare när man har ytterligare en liten person att ta hänsyn till. Men jag kan även se att all ansträngning känns så mycket mer värt det.
Det är intressant att en aldrig blir exakt en sådan mamma man tror en ska bli förens den nya lilla människan flyttar in i ens liv. Jag visste ju redan innan att jag aldrig skulle bli en ”bullmamma” med enbart fokus på barnet, men jag har verkligen uppskattat att ha vi haft Enok hemma/med oss så mycket och att han fortfarande sover i samma säng som oss.
Trodde nog att jag skulle fixa med en plats på förskola mycket tidigare, men insåg ganska snabbt att jag inte unnade vem som helst att vara med honom hela dagarna och att vi kunde anpassa vårt liv efter Enok på ett bra sätt.
Vi har turats om att vara hemma med Enok, men ofta även haft med honom i arbetet. Det har varit slitigt ibland och många diskussioner om prioriteringar och fördelning av tid, men samtidigt så har det gått så lätt eftersom vi båda två sett värdet med att ha med oss Enok.
Eftersom jag läst på om anknytning så ville jag att han helst skulle vara med någon av oss två det första året, men insåg sedan hur viktigt det var för både honom och oss att han fick nära relationer med andra människor i vår närhet.
Jag tänker nu att det är svårt att klara av föräldraskapet i kombination med renskötseln själv och även tillsammans med den andra föräldern. Är så otroligt tacksam och glad för alla människor som hjälpt oss att ta hand om honom, ibland bara för stunden på en skiljning och ibland en hel helg när vi jagat älg eller samlat renar. Ja, det var lite tankar om föräldraskap så här på kvällskvisten:-)
img_1509
Artikeln hittar ni här

Barnliv

Vacker utsikt har vi iallafall

februari 14, 2017

28012017-img_7350Enok har varit sliten och snorig sista dagarna så det blev ingen tur till Arjeplog för oss idag. Tror att vi tagit sjukrekord sen i december, med magsjuka, influensa, magsjuka, förkylningar osv. Det är inte så mycket att göra åt det, utan en får som gilla läget. Som tur är har vi väldigt fin utsikt över sjön och sitter ju faktiskt på första parkett vid den här typen av ljus.28012017-img_7354Det blir en del häng i sängen också, med ipaden och ballonger för att liva upp stämningen.14022017-img_7454Idag bröt vi av tristessen genom att baka en tårta till Nila så här på alla hjärtans dag. Hade tänkt skriva lite mer om vårens planer, men nu kommer Nila hem från renarna så då skyndar jag mig upp på övervåningen för att försjunka ned i några böcker istället:-)

Nomadliv Renskötsel Slow living

Dagar som denna

februari 10, 2017

Jag fick ett så fint mejl av en av er läsare som önskade att jag skulle berätta hur en vecka i mitt liv ser ut och framförallt vad gör jag en dag när jag är hos renarna. Så ungefär så här kan det se ut;
Min vintergrupp består ju av Nila, hans föräldrar Martin och Ann-Charlotte, Nilas bror Petter och syster Brita-Stina. Ja, och våra barn då. Vi turas om att åka till renarna lite efter hur det passar och vad som krävs arbetsmässigt, ibland är vi tre ute och nån dag så kanske man är själv.
På måndagen var iallafall jag och Petter ute med renarna medan Nila och Enok åkte iväg för att hämta några renar hos en grannsameby.
Jag har ju alldeles nyss börjat på en forskarutbildning via Stockholms universitet vilket innebär att jag från och med i tisdags sitter två dagar i veckan på Silvermuseet i Arjeplog (Ett eget inlägg om detta kommer snart). Så tisdag och onsdag hängde Enok på förskolan medan jag satt i telefonmöten och försjunken i böcker. Vi sov en natt i Seidegava och vaknade till detta vackra ljus på onsdags morgonen. Nu när jag ser bilden så börjar jag längta efter våren när vi flyttar upp dit igen. 08022017-img_7381
Igår och idag har jag varit hos renarna. Jag hade en idé om att jag skulle fota en gång i timmen hela dagen, vilket jag glömde på kvällen, men ungefär så här har iallafall arbetsdagen sett ut:
Vi bor ungefär 1,5 mil från renarna så jag brukar dricka morgonskaffet i bilen, så även idag (Tack Gry för termosmuggen, den har förgyllt många morgnar i bilen)
Vid Lillvarjisträsk, som vi utgår från, slutar den plogade vägen så det är i princip ingen trafik alls. Eftersom renar har en tendens att förflytta sig snabbt om de kommer upp på en väg så försöker vi hindra dem genom att sätta upp vävar och sopsäckar. Känns som att köra in i ett fort när man passerar detta:-) 10022017-img_7395Min kollega för dagen var Brita-Stina, så vi började med att prata ihop oss över hur vi skulle åka. Jag skulle köra Nilas summit som såklart inte startade så vi fortsatte därefter med att hjälpstarta den. När den väl gick igång så drog jag på mig Nilas skoterbyxor och jacka (!), eftersom jag planerade att lämna hans skoter efter halva vägen…
10022017-img_7397Jag började med att köra den sydöstra kanten där det var väldigt lugnt, såg inte en enda ren efter gårdagens skoterspår. 10022017-img_7403Vek av norrut över Varjisån och körde sedan östra kanten runt renarna. Stannar och tittar på alla spår så att inga renar lämnat hjorden eller några rovdjur har gått in till dem.
Jag vände in några sarvar som går utanför spåret, men i övrigt var det väldigt lugn på den östra kanten. Våra renarna är ju inte så intresserade av att gå österut för tillfället så det mesta trycket är på den västra kanten.10022017-img_7406Precis när jag tänkte att det skulle kunna bli en kort arbetsdag för att det var så lugn så kom jag på några spår och svängde av på ett dåligt ställe, vilket innebar att jag fick ägna en halv timme till att gräva lös detta monster som efter att jag lyckats vicka upp den fastnade på en sten.10022017-img_7408Anledningen till att jag på morgonen tog på mig Nilas skoterkläder är att jag efter halva vägen runt renarna skulle lämna skoter och sätta på mig skidorna. Imorgon så tar han sedan andra håller och har då sina kläder vid skoten:-)
För att renarna ska beta västerut så effektivt som möjligt så försöker vi åka skidor den största delen av den västra kanten. Det innebär att vi kan undvika att göra skoterspår som renarna kan följa efter och även kan åka nära renarna varje dag för att vända in dem om de betar för slarvigt på vissa ställen. Eftersom det här är min första vinter i Luokta mavas så är skidorna ett fantastiskt fint sätt att lära känna markerna på och se vilka backar de betar bra på.
Jag brukar varierar mellan två olika skidor, ett par vallningsfria turskidor i plats och dessa i trä. När föret är som nu, gränsfall till tsievie (snö som bär renarna) så föredrar jag egentligen turskidorna. Fördelen är att de är lättare att åka nedför där det är brant eller i sjaedtie (där renarna betat) eftersom skon sitter fast och jag lättare kan ploga, men sen är jag nog även lite snabbare med dem. Nackdelen är väl att de har lite sämre bärighet då de är kortare och smalare.
Jag väljer träskidorna då snön inte bär så bra, men även när jag som nu behöver köra skoter först eller om det är ganska kallt eftersom jag då kan ha vanliga jörnkängor på mig. Om man ramlar är det förstås även bättre att skon glider ur bindningen direkt, men jobbigt om det är brant och de åker iväg utan mig. 10022017-img_7412 Lunchen var inte roligare än blåbärssoppa och hårdbröd med västerbottensost. Tar gärna emot tips på bra mat som man kan äta så där i farten, för nu har det varit mycket mackor den sista tiden. 10022017-img_7416När jag sedan kom åkande efter gårdagens skidspår så hade en del renar avancerat utanför det. Då består det kluriga i att avgöra om man ska låta dem vara kvar eftersom de betar eller om man ska vända tillbaka dem då de kanske går mer än vad de gräver. Det här ju extra svår när man som jag är ny på landet, det är något man lär sig eftersom även om man antagligen aldrig blir helt säker på hur man ska göra. Jag och Nila resonerar ju ofta kring hur de betar på olika ställen när jag kommer hem, men det är inte alltid jag blir klokare av det då han förstås tycker att det är den som är på plats som måste ta besluten om de små förflyttningarna av renarna. Renarna på den här bilden fick iallafall vända tillbaka 500 meter tills jag flyttat in dem i renar som betade. 10022017-img_7432Sen kom jag då fram till min skoter och mina skoterkläder, som jag lämnat dagen innan (på platsen som Brita-Stina sedan startade vid på morgonen). Därifrån har vi ett spår genom betesområde och tillbaka till bilen. 10022017-img_7435Eftersom jag var lite före Brita-Stina så körde jag över Lillvarjissjön och möte henne. När vi mötes så var cirkeln runt renarna sluten och vi kunde känna oss nöjda med dagen. Ávrávárre var tjusigare än vanligt med rimfrost på träden som skapade olika kontraster i bilden.10022017-img_7438
Andra koppen kaffe för dagen intogs sedan vid köksbordet i Akkajaur efter arbetsdagens slut, medan Enok tog en powernap på kökssoffan <3 10022017-img_7441

Enok Nomadliv Renskötsel

Solen är tillbaka och så är även jag

januari 16, 2017

07012017-img_7122Igår konstaterade vi att det är en månad sedan vi kom ned till Lillvarjis med renarna och att vi bott i huset vi hyr Akkajaur i en månad nu. Nila tyckte att tiden gått fort, medan jag tycker det känns som vi varit nere en evighet redan eftersom det verkligen har varit en intensiv månad. Det har hunnit vara två ordentliga blidor och därefter några riktigt kalla dagar, vilket påverkat renbetet förstås. Jag började typ grina när det regnade första gången innan jul och suckade den andra vändan, men trots att det var flera plusgrader så klarade sig markbetet sig bättre än jag trodde. Det är klart att det fläckvis blev dåligt, men ändå verkar de nu beta bättre än jag trodde de skulle göra (peppar, peppar). Det har varit ganska lite snö, vilket både är bra och dåligt. Bra eftersom renarna lätt kommer åt laven (särskilt när det fläckvis är fruset åt), dåligt eftersom blidan snabbare går igenom snön mot marken. Det verkar även som att renarna går omkring mer när det är lite snö, vilket gör att de betar området snabbare och mindre noga.
Hur som helst så har det inte bara varit vädret att oroa sig för, kring jul fick vi in några lodjur som jagade och dräpte ett antal renar inne i hjorden. Vi turades om att vara ute hela julhelgen för att bevaka och hålla ihop renarna så det blev inte så mycket ledighet, särskilt inte för oss gemensamt. Lon är ju ett rovdjur som ofta smygjagar, men då det var lite snö och vi hade renarna tätt så blev det även stor effekt då de drev renar från bra platser att beta på. Tillslut fick vi skyddsjakt på en lo, så att det blev lite lugnare, men det är klart stressen över de andra fanns ju kvar. Så på jobbet har det varit fullt upp kan man väl säga och vi får väl se hur resten av våren blir. Vädret och rovdjuren har gjort att vi nu betat av ett större område på denna månad än vi hade hoppats på. Men nu är ju iallafall solen tillbaka igen.30122016-img_7043-2
I det övriga delarna av livet så har vi det bra, med det är klart att när det är mycket med renarna så det lätt att jag och Nila känns mer som kollegor än ett kärlekspar så det är klart att vi får jobba på romantiken när det lugnar ned sig;-) Det gjorde vi bland annat på nyår när vi var på ett jätte fint bröllop i Jokkmokk.
Enok har börjat pratat en hela meningar och är så rolig på så många sätt. Han är nyfiken på färger, siffror och bygger med olika saker, som lego och tågbanan. Han är dock väldigt bestäm hur han vill ha saker och ting och tycker ofta att vi trotsar honom när han inte får som han vill, typ titta på youtube halva dagen eller äta kakor mitt i veckan. Sen har det ju varit en hel del andra konflikter i familjen på grund av vår lilla busiga valp som gärna jagar Enok och småbiter oss alla med jämna mellanrum. Hon är ju dock så galet söt och lättlärd så hon kommer undan med en hel del i mina ögon.
11012017-img_7141
Hittade denna bild från förra veckan, som dock är en ögonblicksbild på harmoni. Det är sällan dessa två är så här stillsamma och om jag inte minns fel så bröt kaoset ut några sekunder senare när tåget kom fram till den sovande valpen:-)

Boktips Nomadliv Renskötsel

De där underbara nätterna

december 29, 2016

Jag har skrivit ett kapitel i boken När ni andra sover som är en antalogi om nattarbete som kom ut i november. Vill man läsa alla kapitel så kan man köpa den via föreningen Liv i Sverige.
Är det bara mitt kapitel ni är intresserad av så kan får ni läsa det här:

”Fjällen har förvandlats till det jag kallar sommar, det är början av juli och blommorna har slagit ut även uppe vid trädgränsen.
När dagarna bli varmare och myggen ihärdigare samlas renarna på fjälltoppar och på myrar. Den här tiden på året är myggen vår bästa hjälp, renarna samlas där vinden fläktar för att slippa deras surr. Även sommarvärmen hjälper till för att driva renarna samman på fjället, men vi är lika beroende av de svala nätterna på fjället då kalvarna följer sina vajor i kalvmärkningshagen under några timmar. Kalvmärkningshagarna är centralt belägna inom sommarbeteslandet, och placeringen hör ihop med det omgivande landskapet för att underlätta samlingarna. Kalvmärkningarna hör till ett av renskötselårets höjdpunkter. När de första kalvarna föds i maj kan man se hur det gångna året varit. Man ser hur vajorna har klarat vintern samt hur starka kalvarna är. I juli springer de kalvar som klarat sina första stapplande steg och lyckats undvika sitt största hot, rovdjuren, snabbt och tätt vid sidan av sina vajor.

anna-mariakarolina3

Renarna har börjat samlas på kalfjället i större hjordar och några renskötare har med motorcykel samlat ett hundratal renar och flyttat dem mot en hage nära sjön Ransarn i Västerbottens inland. Vi står mitt inne i hagen, jag håller ett lasso i ena handen och den andra armen ligger runt min lillasysters axlar. Jag har rosa stövlar på mig och hon gröna, vi tittar allvarligt in i kameran som att vi blivit störda mitt i ett viktigt arbete. Jag är kanske sex år, hon har nyss fyllt 4 år. Solen är på väg ned, eller kanske på väg upp, det är svårt att säga då kalvmärkningarna ofta sträcker sig över både skymning och gryning. Fotot är nött i kanterna, tummat på. Jag älskar den där bilden även om jag inte kommer ihåg exakt den kvällen. Det är så många kvällar och nätter vi tillbringat på kalvmärkningar sedan vi föddes att det är svårt att skilja de olika minnena åt. Varje sommar som barn har vi följt med våra föräldrar på kalvmärkningar vid fjällkanter och vid sjöar. Som vuxen har det fortsatt på samma sätt och för två somrar sedan tog jag med min två veckors gamla son på hans första kalvmärkning. I arbetet med renarna vävs dåtid ihop med nutid.

Jag tittar på fotot igen och tårarna rinner längs mina kinder. Det är egentligen bara några veckor sedan vi begravde Karolina, en av mina två småsystrar, och det känns både som alldeles nyss och som en evighet sedan. Sorgen har ätit upp mig inifrån de senaste veckorna och det är en skön, men skrämmande känsla att äntligen få sätta igång med något helt annat. Att göra sånt som inte går att skjuta på. Det är sommar igen, myggen och värmen är här. Naturens skiftningar stannar inte upp och vi som lever med renen följer dess vandringar såväl i glädje som sorgetider.
På parkeringen i Gielas har flera av samebyns familjer samlats inför nattens arbete. Under de mest intensiva arbetsperioderna som nu under kalvmärkningen är människor i alla åldrar med.
Vi pratar om Karolina på vandringen upp och jag inser återigen hur många som berörts av hennes bortgång. Vi har vuxit upp med så många människor runtomkring oss och just under kalvmärkningarna samlas de flesta i samebyn, det blir så tydligt när någon saknas.

Ljudet av vajorna och kalvarna som lockar på varandra när de kommit från varandra inne i hagen är ett välkänd och tryggt läte. Det är en försäkran om att de kommer att hitta varandra igen innan natten är över. Försommarnatten är ljus, men ändå kylig.
Kylan från sjön gör att myggorna försvinner för natten och det är behaglig för renarna som springer motsols runt i hagen. Efter att renarna flyttats in i hagen behöver vajorna och kalvarna tid på sig att hitta varandra igen. Det är inte så mycket renar i hagen och eftersom man inte oroar sig för att det skall bli särskilt varmt på morgonsnatten så har vi ingen brådska att börja arbetet. Istället tänds eldar efter strandkanten för kvällsfika och väntan på att renarna ska lugna sig. Klockan hinner bli tio på kvällen och de minsta barnen leker vid sjökanten, medan några tonåringar testar några kast med fiskespöt. Alla har ställt in sig på att var uppe hela natten, kanske sova någon timme runt elden när det är som mörkast och svårt att se vajornas märken i öronen. Det är något fridfullt över de där första kalvmärkningarna i början av sommaren. Det är som att tiden inte existerar efter klockans rörelse längre utan styrs efter hur ljuset, temperaturen och vädret förändras under dygnet. Luften är klar, en aning kall och det blir fuktigt i gräset. Tillräckligt kyligt för att dra på sig långkalsonger igen. Mörkret är så flyktigt att när solen går ner, gryr det snabbt åter igen. De där underbara nätterna. Medans de andra sover.
Karolina kommer upp många gånger under samtalen, alla har olika minnen av henne som man har ett behov av att berätta. Några av de äldre minns henne som liten, hur vi fyra systrar gick på rad efter pappa inne i hagen med varsitt lasso. Om man busade och levde om för mycket så att man skrämde renarna fick man gå ut och leka på utsidan istället. Mitt syskonbarn minns antagligen andra saker från Karolina, hur hon lyfte upp henne på axlarna inne i hagen för att hon skulle se bättre. Eller hur hon visade henne hur renkalvarna märks med små snitt med kniv i öronen i exakt samma mönster som deras vaja. Varje renägare har sitt egna mönster och det måste man lära sig urskilja från de andras märken. När vajorna springer förbi ska man kunna se deras märke samt vilken kalv som följer med henne. De äldre lär de yngre, det är det enda sättet som kunskapen kan föras vidare på.
När renarna har börjat lugna ner sig efter någon timme är det dags att börja nattens långa arbete. Renarna rör sig motsols runt i den cirkelrunda hagen. Den runda formen på hagen gör att renarna obehindrat kan rotera. Kalvmärkningen sker ofta kollektivt inom familjen, den som får fast kalven märker den. Jag, min pappa och mina systrar brukar följas åt inne i hagen. Vi söker med blicken över de renar som passerar för att finna de kalvar som följer vajorna med vår familjs olika renmärken. Jag ser i ögonvrån ett välbekant märke i en vajas öra med en ljus kalv tätt vid sin sida och vrider mig mot min syster för att se om hon uppfattat samma. Våra blickar möts, hon ler och nickar, står bered med sitt lasso i handen. Hon står närmare och kommer att få göra det första kastet, men missar hon blir det min tur att göra ett försök.
När vajan och kalven passerar viner hennes lasso till och öglan lägger sig runt kalvens hals. Försiktigt drar hon åt lassot medan jag närmar mig kalven från sidan, tar tag i dess ben och lägger ned den på marken. ”Där satt den, vilket kast”, säger jag och skrattar. Hon skrattar med och sätter sig försiktigt över kalven och märker vant de olika snitten i kalvens öra med sin kniv medan vi skojar med varandra om vad som egentligen räknas som tur och vad som är skicklighet när det kommer till kvällens kast.
Jag reser mig upp för att gå vidare, följer renarna som passerar med blicken och försöker koncentrera mig för att finna fler kalvar som följer någon i min familjs vajor. När jag vänder mig om och ser på min syster, som har tårar på kinden, tänker jag på kalvens ägare. Hon som inte finns längre. Den lättsamma känslan som jag för en kort stund kände av min och min syster barnsliga samtal byts ut mot sorg när jag tänker på att Karolina borde ha varit här själv och märk sina egna kalvar. Under den där första sommaren utan henne märkte jag och många med mig alla av hennes kalvar med tårarna rinnande över kinderna.

Juli 2016: Det är 27 år sedan fotot på mig och Karolina togs och det är åtta år sedan jag gick igenom de första kalvmärkningarna utan henne vid min sida. Jag tog ett nytt foto igår, en selfie på mig och min son inne i samma kalvmärkningshage. Ett litet lasso i hans lilla hand och renar i bakgrunden. När jag tittar på fotot tänker jag att tiden går så fort, min dåtid är en del av hans framtid. Nätter av arbete med att märka kalvarna är snart över för i år och augustinattens mörker är här, det är alltid med en känsla av vemod vi släpper ut renarna från hagen efter den sista kalvmärkningen för sommaren. Nätter av arbete är över för denna sommar.”
Anna-Maria Fjellström, renskötare.

Renskötsel

Mörkertider

december 22, 2016

21122016-img_7031 Nu har vi passerat det mörkaste dygnet på hela året. Jag och Enok är i Seidegava för att hämta grejer innan vi åker tillbaka ned till renarna och Akkajaur där vi hyr in oss i ett hus några månader. Igår tände vi lyktan på bron och lät julstjärnan lysa hela dagen i fönstret.
21122016-img_7029
Den sista veckan har det verkligen knappt hunnit bli ljust innan det mörkna igen. När jag skulle åka runt renarna i måndags så missbedömde jag helt hur tidigt det skulle bli mörkt och hann inte helt runt innan det blivit för mörkt för att se spåren ordentligt. Det var bara att knäppa igång pannlampan sista kilometern tillbaka till skotern.
Det har varit lite mörkt i våra sinnen också eftersom det varit blida och tö några dagar, vilket förstås påverkar renbetet till det sämre. Svårt att säga nu när det ännu inte är så kallt hur illa den här blidan var, men klart är det iallafall att det blev väldigt isigt under de större träden då de rasade en hel del snö från dem. Det är verkligen inte optimalt med regn i mitten av december, men verkar vara något som vi får vänja oss vid när klimatet förändras. Men så här är ju vintern ofta i den här branschen, man får se varje dag hur renarna betar och sen får man hitta lösningar och strategier allt eftersom. Nu peppar vi iallafall för julfirande hos Nilas föräldrar som både kommer innebära vila, god mat och nån tur runt renarna.

Foton på renar Renskötsel

Allt det där med renar

december 15, 2016

12122016-img_6798
Vilken vecka vi haft, arbetat med renarna från tidig morgon till sena kvällar. Vi har flyttat ned renarna från fjället, haft skiljning i Rävudden i två dagar och sedan påbörjat flytten mot vinterbeteslandet längre österut. Det är min första skiljning och flytt i Luokta Mavas sameby som jag verkligen känner att jag och mina renar bor här. Det har varit roligt att se att det gått bra för renarna jag kom upp med i våras och att även de jag haft sedan tidigare här inte har minskat i antal. 12122016-img_6791 Som tur är så har vi många runt omkring oss som hjälper till med barnpassning, så att både jag och Nila kan vara ute. Enok har varit med båda sina aahkor (farmor/mormor), sin kusin Lilly och nu senaste dagarna har Nilas pappa Martin (Enoks addjá) haft honom hemma hos sig. Det verkar fungera jätte bra med alla dessa, men jag njuter verkligen av att få vara med honom idag igen och inte bara lägga en trött två åring på kvällarna.12122016-img_680612122016-img_6811
Idag har vi tagit en paus i flytten eftersom det behövdes folk i slakteriet. Nilas syskon åkte dit och Nila bevakar renarna. Jag och Enok har styckat upp en matren och jag tänker alltid att det är något jag skulle behöva åka ned till lillasyster kajsas styckeri och träna på:-)
12122016-img_6829

I love Sápmi Slow living

Syns vi, finns vi…

december 4, 2016

För en vecka sedan gjorde jag en beställning från en av mina favorit konstnärer i Sápmi, Erica Huuva. Nu är ju jag ingen storkonsument av silver, men jag är verkligen imponerad av Ericas företagande och engagemang i olika frågor. Tillsammas med kollegan Hanna Råman har hon bland annat skapat en kollektion, Ovttas som såldes till förmån för flickors rättigheter via Plan Sverige. Sen har hon tillsammans med Aslat Simma skapat kollektionen ”Syns vi finns vi”. ”Det är viktigt att synas så att man inte blir överkörd. Är man minoritet så är det lätt att man blir osynliggjord och får sina rättigheter förbisedda. Därför kommer en del av vinsten från försäljningen av reflexerna gå till ett projekt eller förening som jobbar för samiska rättigheter.”
04122016-img_6371
Som projekt 2016 har de valt att stödja Niejda som är en nystartad förening för samiska tjejer och kvinnor i hela Sápmi (som jag varit med och startat). ”Det finns ett stort behov för samiska mentorordningar, och Niejda kommer använda pengarna till att grunda ett mentorprogram för samiska tjejer med uppstart under 2017.”
04122016-img_6356
Jag beställde både en tygväska, som är Fair Trade märkt och tre olika reflexer till några jag tycker om.

Nu vet jag att om man ville beställa silver innan jul av Erica så borde man gjort det innan 1 december, men jag kan tänka mig att det går bra att beställa reflexer och väskor om man kollar av med henne innan med henne.

Naturfoto

Snön som faller

november 23, 2016

Men alltså vilken fin början på vintern vi haft nu (peppar, peppar). Snön som fallit har varit riktig Disneysnö och det är kanonbete för renarna mot fjället. Dagarna är dock korta och det är knapp så att man hinner ut innan det börja mörkna igen. Jag försöker hinna undan så mycket pappersarbete som möjligt denna vecka eftersom det snart är dags för mera skiljningar och samlingar för omförflyttningar av renar, men försöker ta mig ut en stund varje dag för att fota eller åka skidor på gården med Enok.
18112016-img_581018112016-img_581818112016-img_586318112016-img_586618112016-img_5870