Boktips Nomadliv Renskötsel

De där underbara nätterna

december 29, 2016

Jag har skrivit ett kapitel i boken När ni andra sover som är en antalogi om nattarbete som kom ut i november. Vill man läsa alla kapitel så kan man köpa den via föreningen Liv i Sverige.
Är det bara mitt kapitel ni är intresserad av så kan får ni läsa det här:

”Fjällen har förvandlats till det jag kallar sommar, det är början av juli och blommorna har slagit ut även uppe vid trädgränsen.
När dagarna bli varmare och myggen ihärdigare samlas renarna på fjälltoppar och på myrar. Den här tiden på året är myggen vår bästa hjälp, renarna samlas där vinden fläktar för att slippa deras surr. Även sommarvärmen hjälper till för att driva renarna samman på fjället, men vi är lika beroende av de svala nätterna på fjället då kalvarna följer sina vajor i kalvmärkningshagen under några timmar. Kalvmärkningshagarna är centralt belägna inom sommarbeteslandet, och placeringen hör ihop med det omgivande landskapet för att underlätta samlingarna. Kalvmärkningarna hör till ett av renskötselårets höjdpunkter. När de första kalvarna föds i maj kan man se hur det gångna året varit. Man ser hur vajorna har klarat vintern samt hur starka kalvarna är. I juli springer de kalvar som klarat sina första stapplande steg och lyckats undvika sitt största hot, rovdjuren, snabbt och tätt vid sidan av sina vajor.

anna-mariakarolina3

Renarna har börjat samlas på kalfjället i större hjordar och några renskötare har med motorcykel samlat ett hundratal renar och flyttat dem mot en hage nära sjön Ransarn i Västerbottens inland. Vi står mitt inne i hagen, jag håller ett lasso i ena handen och den andra armen ligger runt min lillasysters axlar. Jag har rosa stövlar på mig och hon gröna, vi tittar allvarligt in i kameran som att vi blivit störda mitt i ett viktigt arbete. Jag är kanske sex år, hon har nyss fyllt 4 år. Solen är på väg ned, eller kanske på väg upp, det är svårt att säga då kalvmärkningarna ofta sträcker sig över både skymning och gryning. Fotot är nött i kanterna, tummat på. Jag älskar den där bilden även om jag inte kommer ihåg exakt den kvällen. Det är så många kvällar och nätter vi tillbringat på kalvmärkningar sedan vi föddes att det är svårt att skilja de olika minnena åt. Varje sommar som barn har vi följt med våra föräldrar på kalvmärkningar vid fjällkanter och vid sjöar. Som vuxen har det fortsatt på samma sätt och för två somrar sedan tog jag med min två veckors gamla son på hans första kalvmärkning. I arbetet med renarna vävs dåtid ihop med nutid.

Jag tittar på fotot igen och tårarna rinner längs mina kinder. Det är egentligen bara några veckor sedan vi begravde Karolina, en av mina två småsystrar, och det känns både som alldeles nyss och som en evighet sedan. Sorgen har ätit upp mig inifrån de senaste veckorna och det är en skön, men skrämmande känsla att äntligen få sätta igång med något helt annat. Att göra sånt som inte går att skjuta på. Det är sommar igen, myggen och värmen är här. Naturens skiftningar stannar inte upp och vi som lever med renen följer dess vandringar såväl i glädje som sorgetider.
På parkeringen i Gielas har flera av samebyns familjer samlats inför nattens arbete. Under de mest intensiva arbetsperioderna som nu under kalvmärkningen är människor i alla åldrar med.
Vi pratar om Karolina på vandringen upp och jag inser återigen hur många som berörts av hennes bortgång. Vi har vuxit upp med så många människor runtomkring oss och just under kalvmärkningarna samlas de flesta i samebyn, det blir så tydligt när någon saknas.

Ljudet av vajorna och kalvarna som lockar på varandra när de kommit från varandra inne i hagen är ett välkänd och tryggt läte. Det är en försäkran om att de kommer att hitta varandra igen innan natten är över. Försommarnatten är ljus, men ändå kylig.
Kylan från sjön gör att myggorna försvinner för natten och det är behaglig för renarna som springer motsols runt i hagen. Efter att renarna flyttats in i hagen behöver vajorna och kalvarna tid på sig att hitta varandra igen. Det är inte så mycket renar i hagen och eftersom man inte oroar sig för att det skall bli särskilt varmt på morgonsnatten så har vi ingen brådska att börja arbetet. Istället tänds eldar efter strandkanten för kvällsfika och väntan på att renarna ska lugna sig. Klockan hinner bli tio på kvällen och de minsta barnen leker vid sjökanten, medan några tonåringar testar några kast med fiskespöt. Alla har ställt in sig på att var uppe hela natten, kanske sova någon timme runt elden när det är som mörkast och svårt att se vajornas märken i öronen. Det är något fridfullt över de där första kalvmärkningarna i början av sommaren. Det är som att tiden inte existerar efter klockans rörelse längre utan styrs efter hur ljuset, temperaturen och vädret förändras under dygnet. Luften är klar, en aning kall och det blir fuktigt i gräset. Tillräckligt kyligt för att dra på sig långkalsonger igen. Mörkret är så flyktigt att när solen går ner, gryr det snabbt åter igen. De där underbara nätterna. Medans de andra sover.
Karolina kommer upp många gånger under samtalen, alla har olika minnen av henne som man har ett behov av att berätta. Några av de äldre minns henne som liten, hur vi fyra systrar gick på rad efter pappa inne i hagen med varsitt lasso. Om man busade och levde om för mycket så att man skrämde renarna fick man gå ut och leka på utsidan istället. Mitt syskonbarn minns antagligen andra saker från Karolina, hur hon lyfte upp henne på axlarna inne i hagen för att hon skulle se bättre. Eller hur hon visade henne hur renkalvarna märks med små snitt med kniv i öronen i exakt samma mönster som deras vaja. Varje renägare har sitt egna mönster och det måste man lära sig urskilja från de andras märken. När vajorna springer förbi ska man kunna se deras märke samt vilken kalv som följer med henne. De äldre lär de yngre, det är det enda sättet som kunskapen kan föras vidare på.
När renarna har börjat lugna ner sig efter någon timme är det dags att börja nattens långa arbete. Renarna rör sig motsols runt i den cirkelrunda hagen. Den runda formen på hagen gör att renarna obehindrat kan rotera. Kalvmärkningen sker ofta kollektivt inom familjen, den som får fast kalven märker den. Jag, min pappa och mina systrar brukar följas åt inne i hagen. Vi söker med blicken över de renar som passerar för att finna de kalvar som följer vajorna med vår familjs olika renmärken. Jag ser i ögonvrån ett välbekant märke i en vajas öra med en ljus kalv tätt vid sin sida och vrider mig mot min syster för att se om hon uppfattat samma. Våra blickar möts, hon ler och nickar, står bered med sitt lasso i handen. Hon står närmare och kommer att få göra det första kastet, men missar hon blir det min tur att göra ett försök.
När vajan och kalven passerar viner hennes lasso till och öglan lägger sig runt kalvens hals. Försiktigt drar hon åt lassot medan jag närmar mig kalven från sidan, tar tag i dess ben och lägger ned den på marken. ”Där satt den, vilket kast”, säger jag och skrattar. Hon skrattar med och sätter sig försiktigt över kalven och märker vant de olika snitten i kalvens öra med sin kniv medan vi skojar med varandra om vad som egentligen räknas som tur och vad som är skicklighet när det kommer till kvällens kast.
Jag reser mig upp för att gå vidare, följer renarna som passerar med blicken och försöker koncentrera mig för att finna fler kalvar som följer någon i min familjs vajor. När jag vänder mig om och ser på min syster, som har tårar på kinden, tänker jag på kalvens ägare. Hon som inte finns längre. Den lättsamma känslan som jag för en kort stund kände av min och min syster barnsliga samtal byts ut mot sorg när jag tänker på att Karolina borde ha varit här själv och märk sina egna kalvar. Under den där första sommaren utan henne märkte jag och många med mig alla av hennes kalvar med tårarna rinnande över kinderna.

Juli 2016: Det är 27 år sedan fotot på mig och Karolina togs och det är åtta år sedan jag gick igenom de första kalvmärkningarna utan henne vid min sida. Jag tog ett nytt foto igår, en selfie på mig och min son inne i samma kalvmärkningshage. Ett litet lasso i hans lilla hand och renar i bakgrunden. När jag tittar på fotot tänker jag att tiden går så fort, min dåtid är en del av hans framtid. Nätter av arbete med att märka kalvarna är snart över för i år och augustinattens mörker är här, det är alltid med en känsla av vemod vi släpper ut renarna från hagen efter den sista kalvmärkningen för sommaren. Nätter av arbete är över för denna sommar.”
Anna-Maria Fjellström, renskötare.

Renskötsel

Mörkertider

december 22, 2016

21122016-img_7031 Nu har vi passerat det mörkaste dygnet på hela året. Jag och Enok är i Seidegava för att hämta grejer innan vi åker tillbaka ned till renarna och Akkajaur där vi hyr in oss i ett hus några månader. Igår tände vi lyktan på bron och lät julstjärnan lysa hela dagen i fönstret.
21122016-img_7029
Den sista veckan har det verkligen knappt hunnit bli ljust innan det mörkna igen. När jag skulle åka runt renarna i måndags så missbedömde jag helt hur tidigt det skulle bli mörkt och hann inte helt runt innan det blivit för mörkt för att se spåren ordentligt. Det var bara att knäppa igång pannlampan sista kilometern tillbaka till skotern.
Det har varit lite mörkt i våra sinnen också eftersom det varit blida och tö några dagar, vilket förstås påverkar renbetet till det sämre. Svårt att säga nu när det ännu inte är så kallt hur illa den här blidan var, men klart är det iallafall att det blev väldigt isigt under de större träden då de rasade en hel del snö från dem. Det är verkligen inte optimalt med regn i mitten av december, men verkar vara något som vi får vänja oss vid när klimatet förändras. Men så här är ju vintern ofta i den här branschen, man får se varje dag hur renarna betar och sen får man hitta lösningar och strategier allt eftersom. Nu peppar vi iallafall för julfirande hos Nilas föräldrar som både kommer innebära vila, god mat och nån tur runt renarna.

Foton på renar Renskötsel

Allt det där med renar

december 15, 2016

12122016-img_6798
Vilken vecka vi haft, arbetat med renarna från tidig morgon till sena kvällar. Vi har flyttat ned renarna från fjället, haft skiljning i Rävudden i två dagar och sedan påbörjat flytten mot vinterbeteslandet längre österut. Det är min första skiljning och flytt i Luokta Mavas sameby som jag verkligen känner att jag och mina renar bor här. Det har varit roligt att se att det gått bra för renarna jag kom upp med i våras och att även de jag haft sedan tidigare här inte har minskat i antal. 12122016-img_6791 Som tur är så har vi många runt omkring oss som hjälper till med barnpassning, så att både jag och Nila kan vara ute. Enok har varit med båda sina aahkor (farmor/mormor), sin kusin Lilly och nu senaste dagarna har Nilas pappa Martin (Enoks addjá) haft honom hemma hos sig. Det verkar fungera jätte bra med alla dessa, men jag njuter verkligen av att få vara med honom idag igen och inte bara lägga en trött två åring på kvällarna.12122016-img_680612122016-img_6811
Idag har vi tagit en paus i flytten eftersom det behövdes folk i slakteriet. Nilas syskon åkte dit och Nila bevakar renarna. Jag och Enok har styckat upp en matren och jag tänker alltid att det är något jag skulle behöva åka ned till lillasyster kajsas styckeri och träna på:-)
12122016-img_6829

I love Sápmi Slow living

Syns vi, finns vi…

december 4, 2016

För en vecka sedan gjorde jag en beställning från en av mina favorit konstnärer i Sápmi, Erica Huuva. Nu är ju jag ingen storkonsument av silver, men jag är verkligen imponerad av Ericas företagande och engagemang i olika frågor. Tillsammas med kollegan Hanna Råman har hon bland annat skapat en kollektion, Ovttas som såldes till förmån för flickors rättigheter via Plan Sverige. Sen har hon tillsammans med Aslat Simma skapat kollektionen ”Syns vi finns vi”. ”Det är viktigt att synas så att man inte blir överkörd. Är man minoritet så är det lätt att man blir osynliggjord och får sina rättigheter förbisedda. Därför kommer en del av vinsten från försäljningen av reflexerna gå till ett projekt eller förening som jobbar för samiska rättigheter.”
04122016-img_6371
Som projekt 2016 har de valt att stödja Niejda som är en nystartad förening för samiska tjejer och kvinnor i hela Sápmi (som jag varit med och startat). ”Det finns ett stort behov för samiska mentorordningar, och Niejda kommer använda pengarna till att grunda ett mentorprogram för samiska tjejer med uppstart under 2017.”
04122016-img_6356
Jag beställde både en tygväska, som är Fair Trade märkt och tre olika reflexer till några jag tycker om.

Nu vet jag att om man ville beställa silver innan jul av Erica så borde man gjort det innan 1 december, men jag kan tänka mig att det går bra att beställa reflexer och väskor om man kollar av med henne innan med henne.

Naturfoto

Snön som faller

november 23, 2016

Men alltså vilken fin början på vintern vi haft nu (peppar, peppar). Snön som fallit har varit riktig Disneysnö och det är kanonbete för renarna mot fjället. Dagarna är dock korta och det är knapp så att man hinner ut innan det börja mörkna igen. Jag försöker hinna undan så mycket pappersarbete som möjligt denna vecka eftersom det snart är dags för mera skiljningar och samlingar för omförflyttningar av renar, men försöker ta mig ut en stund varje dag för att fota eller åka skidor på gården med Enok.
18112016-img_581018112016-img_581818112016-img_586318112016-img_586618112016-img_5870

Naturfoto Uteliv

Allt det där jag kommer sakna

november 18, 2016

18112016-img_5917
Det bästa sättet att starta dagen på är att ta en promenad med min vän Ina. Ofta tar jag med mig kameran nu för att fånga de där stunderna. Allt det där jag kommer sakna…
Vi opererade bort två knölar från Ina för några veckor sedan. Vetrinären säger att operationen gick bra, men det har tagit tid för det ena såret att börja läka. Förra veckan när vi fick provsvaren så visade det dessutom sig vara elakartade tumörer som opererats bort, tyvärr dessutom en aggressiv form av cancer. Vi har röntgat henne för att se om det spridits invärtes, vilket de inte kunnat se. Däremot så är det en cancerform som mest troligt kommer tillbaka i form av nya tumörer.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det, både eftersom det är min bästa vän och sen förstås för att jag lagt ned åtskilliga timmar för att få henne att bli en bra arbetshund. Nila har dessutom haft med henne på älgjakt med goda resultat i höst. Hur som helst så är väl det värsta att vi inte riktigt vet hur det blir ännu och hur länge vi kommer kunna ha henne kvar. Under tiden så går vi ut i skogen tillsammans, gör allt det där jag kommer sakna…
18112016-img_594218112016-img_589818112016-img_588218112016-img_5983
18112016-img_5988

Inredning

Huset där vi bor, med det nya köket

november 17, 2016

Här bor vi…ibland, eller ofta iallafall. 70 kvadrat med två rum och kök. Huset ärvde Nila av sin farbror för 8 år sedan. Det har varit en arbetsbostad på 60-talet för skogsarbetare som sedan Nilas pappa och farbror flyttade till Seidegava på 70-talet.
17112016-img_5734 När jag bestämde mig för att flytta upp mina renar till Luokta Mavas bestämde vi även oss för att modernisera köket i sommar. 17112016-img_5786 Trots att det inte blev ett renoverat 60-tals kök som jag först hade tänkt, så blev det iallafall en flört med den stilen. Gröna skåpluckor, vit kakel och vackra knoppar från byggfabriken. Köket är ett svanenmärkt electrolux kök som vi byggde upp själva, med namnet Retrodesign. Jag tyckte det var jätte svårt att göra olika val hela tiden och vi försökte hålla oss till en budget som matchar den tid vi tillbringar här, vilket gjorde att jag fick backa på specialbeställda infällda luckor och virrvarr bänkskivan. Vi har dessutom försökt tänka praktiskt då vi hanterar en hel fisk och kött i köket plus att vi har två hundar och en två-åring, bästa valet utifrån det är nog att vi valde en lång diskbänk i rostfritt stål.
17112016-img_5788 Hur som helst så är jag väldigt nöjd och otroligt glad att vi äntligen är klara. 17112016-img_5782

Slow living

Att vara på väg någonstans

november 16, 2016

16112016-img_5675 Imorse när jag och Enok var på väg till Arjeplog så stannade jag för att fota vid Piteälven. Soluppgången som speglade sig i vattnet var verkligen något utöver det vanliga. När jag sedan vände mig åt andra hållet och såg månen mot Seidevare var det inte så långt från att jag ändrade plan för dagen. Hade plötsligt inte alls lust att åka in för att jobba framför en dator, utan längtat upp på fjället…
16112016-img_5692
Ibland får jag frågan hur jag hinner med allt; renskötsel, två åring, extra jobb med forskning/projekt och diverse ideellt arbete. Då tänker jag alltid att ” det gör jag ju inte”, för jag hinner långt ifrån allt jag vill och jag lever verkligen inte som jag lär många gånger.
Trots att jag eftersträvar någon form av Slow living och hela tiden aktivt försöker välja sådant som utgår från mina egna värderingar om hur ett bra liv ser ut så blir det ju förstås inte så varje dag. Däremot så tycker jag att jag lever betydligt mer efter mina drömmar och värderingar idag än för några år sedan. Jag har väl antagligen alltid varit ”en duktig flicka” som haft höga mål och hoppat på alla möjliga roliga uppdrag/erbjudanden som dykt upp. Något som förstås är bra och utvecklande, man behöver ju testa för att veta vad man vill göra och alla saker jag har deltagit i har ju dessutom lett till att fler roliga saker dykt upp. Det har dock även funnits perioder när jag haft allt för mycket att göra för att faktiskt kunna välja det jag verkligen vill ägna min tid till.
Året innan Enok föddes var ett sådan år, jag ville hinna med allt möjligt innan jag fick barn och dessutom inbillade jag mig att för väldigt många saker så var den sista chansen just då. Så här i efterhand skulle jag nog säga att jag blev fartblind av alla roliga uppdrag jag blev erbjuden samtidigt som jag var livrädd för att missa någon chans till något viktigt/roligt. Det här gjord ju att sista tiden som gravid och första tiden med bebis var väldigt påfrestande, jag var nog faktiskt helt mentalt slut. Tiden med bebis blev dessutom inte alls som jag hade tänkt mig och när Enok var 7-8 månader började jag vara ute i renskogen deltid igen.
Nu tänker jag att den där tiden var jätte jobbig men även en väldigt bra lärdom, jag fick verkligen fundera på vad som var viktigt för mig och vad jag ska lägga min tid på idag. Jag vill inte leva mitt liv som jag gjorde då.
16112016-img_5698Idag försöker jag ofta stanna upp och ifrågasätta samt reflekterar över vilka olika val jag har samt vilka konsekvenser de får. Jag tänker även att var sak har sin tid, man behöver inte göra allt på samma gång.
Slow living för mig handlar om att skala av sådan som jag inte behöver för att må bra, både saker och aktiviteter. Att fundera på vad som är viktigt för mig och framförallt vad syftet är med det jag gör. Gör jag det jag vill för att det är mina drömmar eller är det för att det är något jag tror omgivningen förväntar sig av mig? Jag tror egentligen att detta arbete med att sålla bland aktiviteter började redan året efter min lillasyster dog, en hemsk situation som verkligen får en att fundera på vad som är viktigt i livet. Men att ifrågasätta mina val är ett arbete som måste fortsätta hela tiden. 2011 skrev jag dessa rader, som jag även idag ofta behöver påminnas om:
Det händer att jag tappar bort mig ibland. Börjar drömma någon annans drömmar. Önskar mig sådan som någon annan önskar och glömmer bort vad som verkligen betyder något för mig.

Boktips I love Sápmi

Kyliga dagar och boktips

november 12, 2016

Vad glad jag blir över denna kalla början på november, hoppas det håller i sig så att det blir bra bottenbete för renarna i vinter. Isen på Vuolvojaur har frusit så Nilas föräldrar har varit ute med långfärdskridskorna idag. Vi har satt upp fläkten i köket och snart, snart så är allt klart. Känns nästan overkligt att ha diskmaskin och en fungerande spis igen.
11112016-img_5604 Klockan är halv fyra och det är redan ganska mörkt ute. Jag tänkte sätta mig i soffan med en ny bok och en kopp te. Och det är ju inte vilken bok som helst, utan en bok som jag medverkat med två kapitel till. Sametingsval- Väljare, partier och media är ett resultat av ett forskningsprojekt som jag arbetade deltid i innan Enok föddes. Jag har ännu bara läst mina kapitel, så det bli spännande att ta sig in i Sametingsvalsvärlden igen. Passande nog så är det ju Sametingsval igen i maj. 11112016-img_565011112016-img_5656