Nomadliv Renskötsel

Att lära sig nya marker

april 12, 2017

Nu har snart min första riktiga vinter med renarna i Luokta Mavas passerat. Jag har ju följt med Nila ganska mycket redan innan jag flyttade hit så de grova dragen för hur markerna ser ut och renskötseln bedrivs här hade jag med mig, men i vinter så har jag börjat lära känna markerna i ett mindre perspektiv genom att se hur renarna använder dem. 11032017-img_7934För att försöka lära mig det här vinterbetesområdet har jag ju förstås försökt vara ute så mycket som möjligt för att se vad renarna gör. Vilka backar betar de på och vilka områden går de bara förbi? Jag har försökt följa med hur snabbt de betar sig igenom områden och sen funderat på om det beror på betet eller om det finns andra anledningar till att de ibland vill vidare (rovdjur, skogsbruket osv). Betesförhållanden under vintern handlar ju förstår om lavförekomsten, men även till stor del om snöns konsistens och mängd. Det samiska ordet ”gåatome” som översätts till bete handlar ju om kombinationen av dessa faktorer, dvs vilka möjligheter renarna har att nå laven på marken. Med is mot marken spelar det ingen roll hur hög laven är om renarna inte kan nå den och snömängden behöver inte vara ett jätte stor problem om den har en bra konsistens för renarna att gräva i och om det är torrt mot marken. Det kan med andra ord variera en hel del mellan olika vintrar, men även under en vintern.
Sen så har jag ju förstås diskuterat, frågat och analysera vad renarna gör med de andra renskötarna (särskilt då min närmsta kollega/sambo). Det är intressant att höra hur de brukar vara andra vintrar, var betar de nästan alltid och var betar de aldrig?
Som nybörjare på ett område får man ju vara lite extra noga när man åker runt renarna eftersom man inte riktigt vet hur landskapet styr renarna och en får ofta stanna upp för att fundera på om de går att få dem att beta i ett område eller om man måste släppa dem vidare. Då jag och Nila turas om att vara hemma med Enok så har vi ju sällan haft möjlighet att vara ute samtidigt, men ibland har jag fått ringa upp honom eller lagt in punkter på en gps för att kunna diskutera hur renarna rört sig på vissa specifika platser senare hemma vid middagsbordet. Att vi haft möjlighet att åka skidor längs den västra kanten har varit väldigt värdefullt då vi varje dag åkt nära renarna och hela tiden sett hur de betar sig framåt (eller ibland går efter hänglav), även om det kortsiktigt ibland inte känns som det mest tidseffektiva arbetssättet.
img_5664-kopia
Sen så har jag tur att ha Nilas pappa Martin i närheten. Han är snart 80 år, men har stått på skidorna flera dagar i veckan hela vintern. Han är den som varit flest vintrar av oss här, men säger ofta att markerna förändrats så mycket sedan han började att man knappt känner igen sig och då till största delen på grund av skogsbruket. Landskapet har förändrats och gör det även nu mellan olika år. Så man kan väl avslutningsvis konstatera att man aldrig kommer bli helt fullärd när det kommer till renar, men det är väl lite av tjusningen med denna typ av liv. Det är sällan den ena dagen är den andra lik….

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Jo april 23, 2017 at 9:10 e m

    Åh vad härligt det är att läsa om människor som tar itu med sitt arbete och sitt liv som du, med nyfikenhet, glädje, ödmjukhet och kunskapstörst! Det är fantastiskt roligt att få följa er vardag som på så många sätt är så långt från min egen, men som faktiskt också på många sätt känns så välbekant. Dina fantastiska bilder är pricken över i:et!
    Ville bara uttrycka hur tacksam jag är över att du delar med dig och att jag hittade hit.

  • Reply Mona Eriksson maj 11, 2017 at 12:23 e m

    Vilken himla fin blogg! Jag är glad att jag hittat hit och ser fram emot att följa med framöver… 😀

  • Leave a Reply