Boktips Nomadliv Renskötsel

De där underbara nätterna

december 29, 2016

Jag har skrivit ett kapitel i boken När ni andra sover som är en antalogi om nattarbete som kom ut i november. Vill man läsa alla kapitel så kan man köpa den via föreningen Liv i Sverige.
Är det bara mitt kapitel ni är intresserad av så kan får ni läsa det här:

”Fjällen har förvandlats till det jag kallar sommar, det är början av juli och blommorna har slagit ut även uppe vid trädgränsen.
När dagarna bli varmare och myggen ihärdigare samlas renarna på fjälltoppar och på myrar. Den här tiden på året är myggen vår bästa hjälp, renarna samlas där vinden fläktar för att slippa deras surr. Även sommarvärmen hjälper till för att driva renarna samman på fjället, men vi är lika beroende av de svala nätterna på fjället då kalvarna följer sina vajor i kalvmärkningshagen under några timmar. Kalvmärkningshagarna är centralt belägna inom sommarbeteslandet, och placeringen hör ihop med det omgivande landskapet för att underlätta samlingarna. Kalvmärkningarna hör till ett av renskötselårets höjdpunkter. När de första kalvarna föds i maj kan man se hur det gångna året varit. Man ser hur vajorna har klarat vintern samt hur starka kalvarna är. I juli springer de kalvar som klarat sina första stapplande steg och lyckats undvika sitt största hot, rovdjuren, snabbt och tätt vid sidan av sina vajor.

anna-mariakarolina3

Renarna har börjat samlas på kalfjället i större hjordar och några renskötare har med motorcykel samlat ett hundratal renar och flyttat dem mot en hage nära sjön Ransarn i Västerbottens inland. Vi står mitt inne i hagen, jag håller ett lasso i ena handen och den andra armen ligger runt min lillasysters axlar. Jag har rosa stövlar på mig och hon gröna, vi tittar allvarligt in i kameran som att vi blivit störda mitt i ett viktigt arbete. Jag är kanske sex år, hon har nyss fyllt 4 år. Solen är på väg ned, eller kanske på väg upp, det är svårt att säga då kalvmärkningarna ofta sträcker sig över både skymning och gryning. Fotot är nött i kanterna, tummat på. Jag älskar den där bilden även om jag inte kommer ihåg exakt den kvällen. Det är så många kvällar och nätter vi tillbringat på kalvmärkningar sedan vi föddes att det är svårt att skilja de olika minnena åt. Varje sommar som barn har vi följt med våra föräldrar på kalvmärkningar vid fjällkanter och vid sjöar. Som vuxen har det fortsatt på samma sätt och för två somrar sedan tog jag med min två veckors gamla son på hans första kalvmärkning. I arbetet med renarna vävs dåtid ihop med nutid.

Jag tittar på fotot igen och tårarna rinner längs mina kinder. Det är egentligen bara några veckor sedan vi begravde Karolina, en av mina två småsystrar, och det känns både som alldeles nyss och som en evighet sedan. Sorgen har ätit upp mig inifrån de senaste veckorna och det är en skön, men skrämmande känsla att äntligen få sätta igång med något helt annat. Att göra sånt som inte går att skjuta på. Det är sommar igen, myggen och värmen är här. Naturens skiftningar stannar inte upp och vi som lever med renen följer dess vandringar såväl i glädje som sorgetider.
På parkeringen i Gielas har flera av samebyns familjer samlats inför nattens arbete. Under de mest intensiva arbetsperioderna som nu under kalvmärkningen är människor i alla åldrar med.
Vi pratar om Karolina på vandringen upp och jag inser återigen hur många som berörts av hennes bortgång. Vi har vuxit upp med så många människor runtomkring oss och just under kalvmärkningarna samlas de flesta i samebyn, det blir så tydligt när någon saknas.

Ljudet av vajorna och kalvarna som lockar på varandra när de kommit från varandra inne i hagen är ett välkänd och tryggt läte. Det är en försäkran om att de kommer att hitta varandra igen innan natten är över. Försommarnatten är ljus, men ändå kylig.
Kylan från sjön gör att myggorna försvinner för natten och det är behaglig för renarna som springer motsols runt i hagen. Efter att renarna flyttats in i hagen behöver vajorna och kalvarna tid på sig att hitta varandra igen. Det är inte så mycket renar i hagen och eftersom man inte oroar sig för att det skall bli särskilt varmt på morgonsnatten så har vi ingen brådska att börja arbetet. Istället tänds eldar efter strandkanten för kvällsfika och väntan på att renarna ska lugna sig. Klockan hinner bli tio på kvällen och de minsta barnen leker vid sjökanten, medan några tonåringar testar några kast med fiskespöt. Alla har ställt in sig på att var uppe hela natten, kanske sova någon timme runt elden när det är som mörkast och svårt att se vajornas märken i öronen. Det är något fridfullt över de där första kalvmärkningarna i början av sommaren. Det är som att tiden inte existerar efter klockans rörelse längre utan styrs efter hur ljuset, temperaturen och vädret förändras under dygnet. Luften är klar, en aning kall och det blir fuktigt i gräset. Tillräckligt kyligt för att dra på sig långkalsonger igen. Mörkret är så flyktigt att när solen går ner, gryr det snabbt åter igen. De där underbara nätterna. Medans de andra sover.
Karolina kommer upp många gånger under samtalen, alla har olika minnen av henne som man har ett behov av att berätta. Några av de äldre minns henne som liten, hur vi fyra systrar gick på rad efter pappa inne i hagen med varsitt lasso. Om man busade och levde om för mycket så att man skrämde renarna fick man gå ut och leka på utsidan istället. Mitt syskonbarn minns antagligen andra saker från Karolina, hur hon lyfte upp henne på axlarna inne i hagen för att hon skulle se bättre. Eller hur hon visade henne hur renkalvarna märks med små snitt med kniv i öronen i exakt samma mönster som deras vaja. Varje renägare har sitt egna mönster och det måste man lära sig urskilja från de andras märken. När vajorna springer förbi ska man kunna se deras märke samt vilken kalv som följer med henne. De äldre lär de yngre, det är det enda sättet som kunskapen kan föras vidare på.
När renarna har börjat lugna ner sig efter någon timme är det dags att börja nattens långa arbete. Renarna rör sig motsols runt i den cirkelrunda hagen. Den runda formen på hagen gör att renarna obehindrat kan rotera. Kalvmärkningen sker ofta kollektivt inom familjen, den som får fast kalven märker den. Jag, min pappa och mina systrar brukar följas åt inne i hagen. Vi söker med blicken över de renar som passerar för att finna de kalvar som följer vajorna med vår familjs olika renmärken. Jag ser i ögonvrån ett välbekant märke i en vajas öra med en ljus kalv tätt vid sin sida och vrider mig mot min syster för att se om hon uppfattat samma. Våra blickar möts, hon ler och nickar, står bered med sitt lasso i handen. Hon står närmare och kommer att få göra det första kastet, men missar hon blir det min tur att göra ett försök.
När vajan och kalven passerar viner hennes lasso till och öglan lägger sig runt kalvens hals. Försiktigt drar hon åt lassot medan jag närmar mig kalven från sidan, tar tag i dess ben och lägger ned den på marken. ”Där satt den, vilket kast”, säger jag och skrattar. Hon skrattar med och sätter sig försiktigt över kalven och märker vant de olika snitten i kalvens öra med sin kniv medan vi skojar med varandra om vad som egentligen räknas som tur och vad som är skicklighet när det kommer till kvällens kast.
Jag reser mig upp för att gå vidare, följer renarna som passerar med blicken och försöker koncentrera mig för att finna fler kalvar som följer någon i min familjs vajor. När jag vänder mig om och ser på min syster, som har tårar på kinden, tänker jag på kalvens ägare. Hon som inte finns längre. Den lättsamma känslan som jag för en kort stund kände av min och min syster barnsliga samtal byts ut mot sorg när jag tänker på att Karolina borde ha varit här själv och märk sina egna kalvar. Under den där första sommaren utan henne märkte jag och många med mig alla av hennes kalvar med tårarna rinnande över kinderna.

Juli 2016: Det är 27 år sedan fotot på mig och Karolina togs och det är åtta år sedan jag gick igenom de första kalvmärkningarna utan henne vid min sida. Jag tog ett nytt foto igår, en selfie på mig och min son inne i samma kalvmärkningshage. Ett litet lasso i hans lilla hand och renar i bakgrunden. När jag tittar på fotot tänker jag att tiden går så fort, min dåtid är en del av hans framtid. Nätter av arbete med att märka kalvarna är snart över för i år och augustinattens mörker är här, det är alltid med en känsla av vemod vi släpper ut renarna från hagen efter den sista kalvmärkningen för sommaren. Nätter av arbete är över för denna sommar.”
Anna-Maria Fjellström, renskötare.

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Nordic Light december 30, 2016 at 3:01 e m

    Vilken fantastiskt välskriven text! Tack!

  • Reply ML januari 3, 2017 at 7:57 e m

    Jag tycker dina bilder är fantastiska, men dina ordbilder är faktiskt ännu finare 🙂

  • Reply Helena januari 4, 2017 at 9:08 f m

    Du skriver så grymt bra, och att det kan komma en så vacker berättelse ur en så stor sorg.. Känner igen känslan av att märka en kalv i ett märke där ägaren inte längre finns bland oss. Så märkligt det var att första gången se en ren, ett liv som överlevt sin ägare. Samtidigt är det en liten tröst att det livet fortfarande finns, till minne av sin ägare. Kram på dig Anna-Maria och tack för all inspiration! Hoppas vi ses snart!

  • Leave a Reply